Hemmafunderingar

"When there's no one left to fight
boys like us don't shine so bright,
Soon as I see the dust settle
let's go out and find some trouble!"

Det är märkligt, mitt arbete brukar ibland lyftas fram i olika sammanhang som exempel på vad man kan göra. Det presenteras med stolthet och uppskattas. Det talas om att vi har en unik kompetens på vår arbetsplats, lite otydligt vem vi är i de här sammanhangen men jag och en arbetskamrat tar helt ogenerat åt oss. I fredags var det förhandlingar på jobbet och då gjordes det helt klart att vi endast skulle få det generella påslaget. Inte ett dyft mer. Och att jämföra oss uppåt i hierarkin var ju så dumt att det inte ens gick att svara på. Förhandlingarna strandade.

När väckarklockan ringde i morse kan känslorna sammanfattas med ett ord: Olust. Jag fixade frukost och skickade iväg ett sms till min kollega om att jag stannar hemma och tar ut inarbetad tid. Jag må vara naiv, men jag förvånas fortfarande över hur opsykologisk min arbetsgivare är, att de inte fattar hur lite de skulle behöva bjuda till för att vi skulle kunna gå till jobbet med både stolthet och glädje.

Ännu ett blandband

"Maybe you are number one in the world, you know
but you gotta remember, remember that you are just another cat"

Jah tyckte att Chaka Demus & Pliers video till Murder She Wrote var aningen sexistisk. Vad ska man då säga om U Roys gamla slagdänga, Runaway Girl, som även om den sätter damen på en piedestal snabbt drar undan mattan med orden att hon ändå bara är en brud. Underförstått att hon inte är lika mycket värd som
U Roys manliga vänner. Trots det var Runaway Girl låten som gjorde att jag köpte U Roys album, Dread in a Babylon, för ungefär trettio år sedan. Och plattan håller fortfarande.



Igår satte jag ihop ytterligare ett blandband, en fortsättning på britpopssamlingen jag gjorde i våras, men nu utan de historiska referenserna. På den här samlingen har jag tagit med låtar från ny (nåja några låtar från förra året finns med) brittisk musik som jag har gått igång på de senaste åren och lite nytt som jag hittade när jag satte ihop låtlistan. För riktiga anglofiler lär väl inget av det här vara nytt, men en eller annan som fladdrar förbi här kanske får upp ögonen, eller öronen för nåt han eller hon inte har hört tidigare. Så var så goda: England's Dreaming (och jo, jag vet att Malcolm Middleton är skotte, men titeln var för bra för att inte återanvändas).

Vem i helvete är Chaka Demus

"Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote
Murder she wrote"

Det är ju fullt möjligt att det finns dem som inte har en susning om vem Jamie T har döpt sin senaste EP efter. Och en sån okunskap måste vi som folkbildare genast råda bot på. Här framför Chaka Demus tillsammans med Pliers 'Murder She Wrote'. För det suggestiva svänget står Sly och Robbie. Låten lirade jag nästan sönder och samman när jag vände vax på en klubb i början av nittiotalet.

Pausmusik

Under mitt fönster hördes en saxofon spelas. Tonerna började först lite trevande, sen blev de mer medvetna om var de skulle. En kille som gick förbi gav tummen upp. Fönster öppnades. Balkonger fylldes av kontorsmänniskor. Vi tittade på varandra och log. Andra gick bara förbi med hastiga steg och låtsades inte höra. För ett kort ögonblick stannade tiden till på Västmannagatan.

Jamie T är tillbaka

"Hey so get that cheese grater going against the grain
Wearing me down
Pressure inquiries
Everybody"

Jag var fundersam över hur Jamie T skulle kunna följa upp sin fenomenala debutplatta. Inte mindre fundersam blev jag när jag hörde Fire Fire som mest påminde om nåt överblivet Beastie Boys-material. Men när Ankan la ut Sticks 'n' Stones fick jag den där varma känslan jag får när jag träffas av musik jag verkligen gillar. På Spotify ligger nya EP:n Chaka Demus ute och som innehåller fler bra låtar än bara titelspåret. Forget Me Not, är en struttig småtokig, men medryckande historia; Planning Spontaneity har något brittiskt drömskt sjuttiotalsdoftande över sig i Led Zeppelins och Cockney Rebels anda. When They Are Gone (For Tim) är rena rama Håkan Hellström-popen. På det hela taget är jag mycket positivt överraskad. Jamie T vidarutvecklar sin säregna pop och jag är fortfarande ett fan.

Tidiga tankar och lite musik

"If you've lost your faith in love and music
Oh the end won't be long
Because if it's gone for you then I too may lose it
And that would be wrong"

Söndagsmorgon och jag har gått upp en timma för tidigt. Men det gör inget, ty utanför fönstret lyser solen och vinden rufsar runt bland björkens blad. Utan stress har jag redan hunnit med frukost och lite morgonjympa på den gråa badbollen. Skakat på huvudet åt Svenskans nya form, eller snarare brist på. Till för ett par dagar sedan hade tidningen en snyggt, sober stil som inte oroligt sneglade åt andra. Nu ser den ut som nya Metro. Det finns en sanning som säger att "god typografi hjälper läsaren, dålig stjälper henne". Vad ledningen på Svenskan har rökt vet jag inte, men de borde genast kontakta en Gutenberg-klinik för avgiftning.

***

Som ni vet har jag torskat på Spotify och det finns ett par funktioner som jag verkligen gillar; dels att man får upp tips på liknande band när du klickat dig fram till det du söker. Jag brukar ofta åka iväg på digitala musiksafarin på det sättet. Sen gillar jag att samlingsplattorna kommer upp. På det viset har jag också hittat en del nya guldkorn. Här kommer två låtar av musiker som jag fallit för genom Spotify, plus en gammal Libertineslåt som kom med eftersom att jag läser Alex Hannafords Pete Doherty-biografi för tillfället.



Kasabians Where Did All the Love Go är en bra låt i Stones/Primal Scream-genren. Tyvärr är videon en rätt trött. Vi har sett de halvnakna dansöserna och de tuffa motorcykelgubbarna förr. Mitt tips, tryck på play, vrid upp volymen och dansa i stället.



Apropå dans, det var länge sen en låt fick mig att vilja dansa runt som en dervish. Santogolds Say Aha gör det.



Bortom löpsedlarna var the Libertines ibland ett fruktansvärt bra band.

Sörmlandstrampet - år två

"Well, I'm just a modern guy
Of course, I've had it in my ear before
Well, I've got a lust for life (lust for life)
'Cause of a lust for life (lust for life, oooo)"

Jo då, jag kom runt. Och på en mycket bättre tid än vad jag hade räknat med, vilket faktiskt är lite av en bedrift. För redan efter två och halv mil började jag få känningar av löparknät. Bara åtta och en halv mil kvar. Där satt jag alltså i en jätteklunga och undrade vad i helvete jag höll på med. Bestämde med M att vi skulle ta depåstopp redan vid första depån så att jag skulle kunna stretcha ut. Inte fan gick det. När depån väl dök upp, i slutet av en ordentlig nedförsbacke, låg jag längst fram i en klunga på närmare trettio personer: Fortsätt trampa, fortsätt trampa...

Nu gällde det att hålla huvudet kallt och köra på kadens, hela tiden på lättare växlar än vad jag skulle använda normalt och tänka på att knäna inte ska spreta åt alla håll (Anders Adamson på Eurosport brukar tjata om att du ska cykla som om du hade klackskor och snäv kjol på dig). Efter tag släppte molandet, eller rättare det var bara irriterande och smärtade inte så farligt. Bestämde mig dock för att inte missa det andra depåstoppet, hade på känn att det skulle behövas för de sista backarna och det gjorde det också. Sista två milen var vi fem som gick runt, sen sprack ett däck med en ljudlig knall och så var vi fyra kvar uppför slakmotan och de andra avslutande backarna.

Till slut var det bara L och jag som drog. "Sorry, jag är helt slut", kom det från den ene. Den andre var bara tyst. Jag svarade väl nåt i stil med vem fan är inte trött. Samtidigt såg jag svängen ut mot Genetaleden, då tänkte jag att nu får det vara slut med dragjobbet åt andra. Tog kurvan stående och la allt jag hade på pedalerna och spurtade ifrån de andra, en spurt som höll på att självdö när jag insåg att jag hade räknat fel, sträckan var ju för fan längre än jag mindes den! Nåja, jag kom i mål några minuter före de andra.

Efteråt snackades det bland cyklisterna om hur loppet hade varit, var det hade varit jobbigt, var man kroknat, tider och allt sånt där. Till slut kom mina vänner i mål och vi rullade ner till stationspuben och beställde in ett gäng öl och käk. Sällan har en Staropramen Granat smakat så gott.

I Wish It Would Rain

"Lookin' back on the track for a little green bag,
Got to find just the kind or I'm losin' my mind
Out of sight in the night out of sight in the day,
Lookin' back on the track gonna do it my way."

Lördagmorgon och regnet strilar ner utanför fönstret. Egentligen borde jag väl sura över eländet, men idag är sån där dag då jag gillar regnet och gråmurret. Klockan på datorn berättar tiden: 08:20. I morgon vid samma tid rullar jag ut hojen ur lägenheten och cyklar i lugn takt till Älvsjö station och tar pendeln ner till Södertälje. Där går starten för Sörmlandstrampet. Ett lopp jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Det var det loppet som för ett år sen knäckte mina knän så att hösten och hela vintern spenderades med rehabträning i diverse gym.

Har människan ett smärtminne? Jag tror nästan det, för igår började det spänna i högerknät. Oron spänner även över bröstet och gör mig lite irriterad; nu har jag ju distansen i mig, rundor kring 10 mil gör jag nästan varje helg, varför oroas? Jag har inga pretentioner att gå in först i mål. Samtidigt känner jag igen känslan, det var lika inför Carreran. Kanske är det så enkelt att det bara handlar om sedvanliga tävlingsnerver. Samma energiuppbyggnad som jag har haft inför fotbollsmatcherna jag lirat eller gigen jag spelat. Rätt tyglade är de en tillgång, ger dig kraft, helt frisläppta kan de låsa hela systemet.

Smattret mot fönsterbläcken börjar avta och det är dags att återvända till sängen för att läsa ut Iggy Pop-biografin. Det är en märklig subjektiv tingest, i bisatser lyser hela tiden författarens åsikter igenom. Både vad gäller musiken och människorna. Att Paul Trynka är ett Iggy-fan råder det inga tvivel om. Tack och lov gör det honom inte blind eller döv för berättelsen; att Jim/Iggy kunde vara en riktig skitstövel mot alla omkring sig står klart. Hur mycket av det som kan skyllas på droger eller bara handlade om karriärism lär vi dock aldrig få veta.

Mitt kontinentala jag

"Repression - gonna start on Tuesday
Repression - gonna be a Dalek
Repression - I am a robot
Repression - I obey"

Ah, måndag förmiddag. Tillbaka på jobbet sen en vecka. Kroppen går hit, hjärnan går på halvfart - mer upptagen med fritidsintressen än med jobb. Efter jobbet är det inte lätt att åka raka vägen hem. Varför skulle jag det, dottern är i Grekland. Och som sagt hjärnan är fortfarande på semester. Alltså la jag mig till med kontinentala vanor; ett par besök på favoritpuben tillsammans med Iggy Pop-biografin. Jag kommer inte ifrån att jag fortfarande älskar eftermiddagar på krogarna, lugnet som råder innan kvällsstormarna. Jag växlar några ord med bartendern/servitrisen innan jag sjunker in i lektyren. Återvänder till nuet och betraktar övriga gäster i smyg. Lyssnar till deras diskussioner om ditt eller datt, låtsas läsa för att inte verka nyfiken och för att inte dras med i pratet. Efter två öl är det nog, då är det dags att äntra tricken hem till förorten. Men nu måste vi återvända till verkligheten, till nuet - även här på jobbet. I morgon kommer dottern, då lämnar jag kontinenten och åker raka vägen hem. Det ska också bli skönt.

Willy har kilat runt hörnet

Uppdatering:

Nu berättar även AP och svenska medier att Willy DeVille har kilat vidare. Vilket är jävligt trist. Men egentligen lite märkligt att det inte hände tidigare. Liksom många andra i sin generation torskade han på horse. Det blev allt för många år i förskingringen. Årets turneplaner lades på is sedan han i februari drabbats av hepatit c. I juni kom nyheten om att Willy fått cancer. Och nu har den sista Mazurkan tonat ut. Tack och lov finns skivorna kvar. Och minnet av en grymt bra konsert på Ritz. Klippet är från en oförglömlig tv-konsert från Tyskland och Rockpalast. Jag och min vän Markus såg konserten när den sändes 1981. Vi delade bunker och säng på Hotell Aglais i Stockholm. Markus praktiserade i köket och skulle jobba morgon, jag minns att vi fick med oss tillräckligt att käka och något litet att dricka, sen låg vi där och stirrade på tv:n i taket och fick gåshud av Willys scenentré. Som förmodligen var det häftigaste vi någonsin hade sett. Här är ett klipp från konserten.

Vila i frid Willy.

Cykelmusik

"We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
We only wanted to be loved
Looooooooveeeeeeeeeeeed"

Ibland när känns motig och segt på cykelturerna brukar det automatiskt poppa upp en låt, eller snarare en låtfras, som snurrar runt som ett mantra i mitt huvud. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för en låt bara den gör vad den ska; övervinna tröttheten. I söndags när jag var ute med Spårvägen tror jag att den perfekta låten kom inrullande: P.I.L:s 'Fodderstompf'. Tempot på turen hade varierat lite, men det var onekligen ett motionspass och när vi hade kommit ungefär halvvägs började det kännas lite i benen. Då kom John Lydons lätt maniska röst in i skallen sjungandes "We only wanted to be loved, We only wanted...". Och så höll det på i några kilometer tills att jag återhämtat mig, sen försvann 'Fodderstompf' lika omärkligt som den hade kommit. Vem behöver dyra spinningpass med kass eurotechno när man har en egen jukebox i skallen?

Semestertankar

"All we hear is Radio ga ga
Radio blah blah
Radio what's new?
Someone still loves you!"

På måndag ska jag vara tillbaka på jobbet. Det är inte utan att tanken formar en liten klump av oro i magen. Först och främst för att jag kommer att ha galet mycket att göra i två veckor framöver med ingen som helst tid till att sitta och vänta på folk. Det är det ena skälet. Det andra är osäkerheten inför framtiden. Även om situationen inte är akut vore det onekligen trevligt att hitta en ny utmaning här i livet, ett nytt jobb som ger mig ny energi. Riktigt vad det är för ett arbete, vet jag inte, men det känns som om det är dags att hitta ett jobb där arbetsgivaren inte kan skylla sitt dåliga arbetsgivarskap på att de inte är en vanlig arbetsgivare, utan en ideell organisation. Ett argument som jag förövrigt har väldigt liten förståelse för. Anställer du någon får du lov att följa de lagar och regler som finns. Gillar du inte det - gör jobbet själv. Så enkelt tycker jag att det är, eller rättare; borde vara.

Utanför fönstret lyser solen. För ovanlighetens skull. Jag tror inte att jag är särskilt annorlunda än övriga svenskar som har semestrat hemma i år - jag känner mig lite snuvad. Antalet soldagar de senaste tre och halv veckorna har varit allt för lätträknade. Även om jag tack och lov har lyckats förtränga jobbet och ansträngt mig för att leva oplanerat känns det som om något saknas mig. Jag har faktiskt inte badat en enda gång i år, ok jag är en riktig badkruka men det hör inte hit. Jag vill ha värme och sol när jag är ledig. Inte för att jag vill ligga och deka på nån strand, utan för att jag behöver ljuset och värmen för att orka med rusket och mörkret som kommer i november och som för varje år känns längre och tyngre. När det forsade ner som värst satte jag ihop en regnlåtlista på Spotify, du hittar den här. Och nu lyser solen uppfordrande och dottern ligger och läser i sitt rum. Vi får ta tag i det här.

Att jag fick Queen i skallen skyller jag på tv4. De intervjuade Lady Gaga i morse och jag kan inte ens se hennes namn i skrift utan att jag börjar nynna på den gamla Queen-hiten. Faktiskt ganska vidrigt.

Tystnaden från nedre botten

Idag är det exakt en månad sen jag fick till en bloggpost här. Lusten till att blogga om andra saker än cykling har helt enkelt inte funnits och eftersom att jag misstänker att ni som brukar titta förbi här har ett relativt begränsat intresse av mina cykeläventyr, träningsrundor och annat cykelrelaterat har jag helt enkelt valt att blogga om det på cykelklubben.se. Det var lite jobbigt i början, nåt taskigt samvete gnagde för att jag inte hade lust att blogga här - en känsla av att vara otrogen. Vilket i och för sig kan vara kittlande, men i det här fallet mest var irriterande. Efter ett par veckor gick det bättre, då kunde jag åtminstone skylla på semestern; jag kan ju inte gärna blogga om politik och annat jobbrelaterat när jag är ledig. Näh, ut och cykla med dig! Och jag var inte så svårflirtad. Lyckades faktiskt pallra mig runt Mälaren på två dar. Utan att kroppen gick sönder. Hittade ett pang i Kungsör där jag kunde vila benen, Thor Modéens Gästgifveri. Namnet fick mig att de sista milen fram till Kungsör att sukta efter en silltallrik, en köttbit, en öl och en klar. Av det blev det nästan intet. Utan att slösa fler ord än vad som behövs: Kungsör är en gastronomisk katastrof. Öl och den fetaste och mest flottdrypande pizza jag nånsin käkat blev substitutet. Semestern tycks dessutom har satt sig i skallen, jukeboxen är tyst ungefär fram till att mokabryggaren börjar sjunga. Vad det var för en låt i morse har jag glömt, hade inte tänkt blogga här ändå. Men en video kan vi väl kolla in tillsammans:



Hur jag gör med bloggandet framöver har jag inte bestämt, vi får se hur det känns.

Glädjedans

Roger Milla dansade in i våra vardagsrum under VM 1990. Du kan se ett exempel i första klippet här:



Igår dansade Sandor Wagner in. Lite mer tyskt kanske:

The King is gone, but he's not forgotten

And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command

Michael Jackson är död. "Nu igen?", sa min jobbarpolare. Och visst är det så; musikaliskt har Michael Jackson inte varit relevant på många herrans år. Egentligen ska väl en gammal punkare som jag tycka att Michael Jackson symboiserar allt ont med skivindustrin, den ultimata kommersialiseringen och blah, blah, blah. Men Michael Jacksons musik knäcker dig. Och jag har aldrig varit intresserad av dogmer kring vad man får gilla eller inte.

Sommaren 1983 lirade jag i ett band som omfamnade punk, rock 'n' roll, reggae, hip hop, juju och disco. De musikaliska gränserna hade skjutits i sank. Vi lirade vad vi ville och lyssnade på vad vi gillade. Sommaren 1983 dansade vi ofta till Grand Master Flash and the Furious Fives New York New York, King Sunny Ades Ja Funmi och Michael Jacksons Billie Jean. Innan dess hade jag aldrig brytt mig ett dyft om Michael Jackson. Nu var jag hypnotiserad av det enkla suggestiva beatet och den geniala basgången i låten. Än idag får jag rysningar när jag hör den.

Nu har Michael Jacksons pipiga pipa tystnat. Borta är bråten av skandaler och skit. Kvar är skivorna. Det mesta är faktiskt inte särskilt bra. Men i mängden lyser diamanterna klart. Och det här introt är grymt. Snacka om entertainer: